Det är stor skillnad mellan nyhetsrapportering i en demokrati och i en diktatur. Ett av kännetecknen för en diktatur är avsaknad av fri media och det kan även vara farligt att arbeta som journalist i vissa länder.
Den bundna pressen
I en demokrati ska det finnas en oberoende och fri press som kan granska makthavare, offentliga personer och företag. I en diktatur har pressen snarare en roll som propagandamaskin åt regeringen. Pressen är bunden av att hålla sig till de regler som diktaturen satt upp åt den. I vissa länder, som Nordkorea, är pressen och diktaturen en och samma. Det finns ingen fri press att tala om och endast de tidningar som kommer från regimen kan existera. Om en journalist skulle kritisera regimen kan både journalisten och dess familj hamna i arbetsläger.
I andra länder, som Ryssland och Turkiet, som är demokratier till namnet, men med auktoritära ledare, har journalisterna lite mer frihet. Det finns en möjlighet att kritisera vissa saker, men det måste göras på rätt sätt och tidningarna kan inte granska vad de vill.
Den fria pressen
För många journalister i den fria världen är det viktigt att rapportera från diktaturer, särskilt om det finns fängslade journalister. Medier i demokratier rapporterar om problemen 
i diktaturerna och kan på så sätt påverka den allmänna opinionen, som i sin tur påverkar den demokratiskt valda regeringen. Dock kan det också medföra problem länder emellan när den fria median bemöter diktaturer på samma sätt som en demokrati: Sveriges relationer med Kina påverkades då ett satirprogram, “Veckans nyheter”, skämtade om Kina.
Rapportering från en diktatur
När svenska medier ska rapportera inifrån en diktatur måste de hålla sig inom de ramar som landet som de besöker har ställt upp. Ofta föregås besöket av mycket planerande. Om en kvinnlig journalist besöker och gör reportage från Saudi Arabien, måste hon både bära slöja och vara ledsagad av en man – annars får hon inte arbete och kommer att bli utslängd. Om en journalist ska rapportera från Nordkorea måste teamet strikt följa de nordkoreanska reglerna. I Nordkorea får inte journalisterna resa fritt, utan har alltid en ledsagare som väljer vad de utländska besökarna ska se. Vidare kan de inte intervjua personer hur som helst, utan endast de personer som guiden anser att de ska träffa. Det medför att den bild som ges från landet är vinklad och utifrån vad regimen önskar visa upp, samtidigt är det enda sätt som västvärlden kan få en glimta av livet i de stängda länderna.